| Leif Henning och
Robert av Linus Kron Vi sitter på Kafé Olsen i centrala Oslo. Stämningen är hög och det slamrar av porslin och ölglas. Mitt emot mig sitter Robert Caspersen och Leif Henning Broch Johnsen. De är kanske de mest meriterade sportklättrarna i Norden med massor av hårda leder under bältet. Jug har tänkt sig en intervju om deras förhållande till klättring. Så kommer det att bli. Vi beställer in varsin öl och jag sätter på bandspelaren. Här är den (nästan) oklippta versionen av Jugs exklusiva intervju. Lång som bara den och fylld med intressant och oviktig information. Klättringens själ Ni har ju hållit på med klättring länge båda två, trots att ni inte är så gamla (LH 23, R 26). Vad är det som gör att ni orkar att hålla er motiverade? Att gå ner till inomhusväggen dag efter dag eller att klättra två dagar och vila en i flera månader på klätterresor. R Det är för att uppnå den sköna känslan och de stora ögonblicken. Allt är helt avhängigt av människorna runt dig, hur de påverkar dig och du dem. Visst kan du njuta av att klättra själv, men den måste på något vis delas med andra. De stora ögonblicken har för mig ofta varit ute i naturen, tillsammans med några vänner. Ofta har det handlat om att bli besatt av några få flytt, kanske bara två grepp på en liten sten. Att ha kul och jobba på flytten i många timmar och sedan sitta i bilen på vägen hem med den sköna känslan. Spelar det stor roll med vem man klättrar? LH När jag började var det som bäst att åka ut och bouldra helt själv. Nu så är jag mycket mera känslig för omgivningens signaler. Om jag klättrar med någon som är på dåligt humör och inte har lust att göra något är det mycket svårare att vara motiverad själv. Vad är det för klätterprestationer som ni är mest stolta över? LH Det är en konstig fråga. Det innebär egentligen att du undrar över vad jag är mest stolt över gentemot de andra i klättervärlden. Inte kanske det som jag minns bäst själv. R Nej, jag kan nog inte heller säga att jag är stolt över vad jag gjort i klättersammanhang. De största klätter UPPLEVELSER jag haft, bortsett från alla sociala minnen, är kanske då man går runt vid foten av klippan, upptäcker ett nytt klätterområde. Den största upplevelsen som verkligen är klättring är kanske då jag gick en led helt själv på Blåmannen, uppe i Nord-Norge. Jag soloklättrade utan att veta vad som låg framför mig. Där kände jag att jag kom nära mig själv. Kanske handlar det om situationer då man känner att man spränger gränser. LH Det är som en del av klätterkoden att du inte ska gå omkring och vara stolt över något R Men du kan ju gå runt och vara glad över att folk vet att du gjort något. På sätt och vis kan jag väl säga att jag är stolt över summan av min klättring. Jag har varit med på saker som jag är glad att gjort och man är väl också glad att andra vet det. Det är inte helt oviktigt att få feedback från andra klättrare. |