Rafael Jensen,
en seg dansk björn
av Carita Forsslund

- Det är så jäkla skönt att sitta runt ett litet kök och vara trött och koncentrera sig på att laga mat och äta tillsammans med en annan människa. När man är trött så har man skalat av sina ytor och kommer närmare varandra.

Rafael Jensen är mest känd för att vara en av få som har stått på K2:s topp, 8611 meter över havet.
Men när han berättar om sina klätterupplevelser, som blivit ganska många vid det här laget, handlar det varken om rekordhöjder eller superprestationer. Rafael talar hellre om mötet mellan människor. Mänskliga relationer.
- När man kommer ut på tu man hand, då får man ofta uppleva extrema sidor hos människor, säger han.
På berget är man helt utlämnad till naturens oförutsägbara nycker och krafter. Det enda man kan lita på är varandra.
Han talar om gemenskap och omtänksamhet, men också ilska och frustration. I pressade situationer blir även människor oförutsägbara.
- Kompisen kanske inte fungerar som jag hade tänkt mig, det kan vara jag som inte fungerar, så att min kompis blir frustrerad. Man kanske inte lever upp till de förväntningar man hade i planeringsstadiet.
Då upptäcker man att alla är människor.
- Det är väldigt roligt, för då förlorar man också en del av den press som jag tror att många människor, inklusive jag själv, går runt med. Att man ska vara så oerhört duktig. Att veta att ens nästa inte är perfekt, det ger ett berättigande till att man själv inte är fullkomlig. Och då kan man slappna av.

Rafael Jensen, som växte upp i en trädgårdsmästarfamilj i Danmark, flyttade till Sverige när han var 17 år. I Skåne ägnade han mycket tid åt att njuta av naturen, både på arbetstid och fritid. Han jobbade i skogen.
Ett år senare befann han sig i Skottland, jobbade på en plantskola. Här träffade han en man på en pub som ville lära honom klättra.
Med klättringen öppnade sig en ny värld. Som turist brukade han åka runt på sin motorcykel och titta på slott, trädgårdar och parker.
- Som klättrare upptäckte jag att det fanns ett landskap som är underbart, men som kräver någon extra timmes promenad. Den extra timmen gör att man får en kontemplativ upplevelse, och vyer som man inte ser i vanliga turistbroschyrer som belöning.
När Rafael kom tillbaka till Skåne gick han med i en klätterklubb. Sedan dess har han hunnit med mycket. Provat på de flesta former av klättring och specialiserat sig inom alpinism. Klättrat i fjällen, alperna, Himalaya, Sydamerika och Kanada.
Tack vare de kunskaper han förvärvat genom att klättra har han dessutom fått följa med som tekniker vid ett par polarforskningsexpeditioner under åren 1991 och 1992. Först till Antarktis, sedan till Svalbard.
Numera räknas han till en av Sveriges mest erfarna klättrare. Han bor i Göteborg och är vice ordförande i Svenska Klätterförbundet.

Det var 1993 han åkte till Himalayas (tillika världens) näst högsta men kanske mest svårklättrade berg, K2. Åtta personer ingick i expeditionen, alla från Sverige.
Expeditionen fick ett tragiskt slut. Två personer nådde toppen på berget, Rafael och Daniel Bidner. Men Daniel Bidner drabbades av höjdsjuka och omkom på vägen ned. Rafael var själv utmattad och oförmögen att rädda honom, hur mycket han än ville.
- Jag lever inte med skuldkänslor, säger han sorgset.
- För mig som såg det finns det en förståelse för händelseförloppet. En acceptans. Jag klarade mig ner till andra människor som kunde hjälpa mig.
Att han förlorade några tår betyder ingenting jämfört med förlusten av en vän.
Trots olyckan har han inte blivit avskräckt. Han påstår till och med att han fortfarande känner en trygghet i att klättra.
Det går ju alltid att vara efterklok, och Rafael konstaterar att alla borde ha förstått på ett tidigare stadium att Daniel Bidner var höjdsjuk. Men eftersom Daniel själv inte reagerade, rutinerad klättrare som han var, så gjorde ingen annan det heller.
Ð Jag har lärt mig att när något liknande händer nästa gång så ska jag vara vaken och se till att det inte utvecklar sig så långt.

Idag är Rafael 34 år gammal och lycklig över att han lever. I september förra året krockade han med en älg med motorcykeln. Han svävade mellan liv och död i nära två veckor.
I höger arm har han tretton skruvar och en skena som håller ihop den där den ännu inte växt ihop.
- Så jag får inte hänga i armen, säger en uppenbart klättersugen Rafael.
Han visar en röntgenbild av sitt huvud och pekar på nedre delen av pannan.
- Där har de lagt en liten metallspiral. Det är bakom näsan, ganska djupt inne.
Det var den skadan som nära nog kostade honom livet. En blödning i hjärnan. Läkarna misslyckades med operationen i tre dagar, lyckades den fjärde. När han vaknade ur narkosen hade han total minnesförlust.
- Rent fysiskt tror jag att jag kommer att återställas till 95-99 procent. Jag har några mentala brister fortfarande. Jag har ett perspektiv som är som en ung människas, och jag kan inte säga att jag ännu har fått alla ord tillbaka. Men de kommer allt eftersom.
Han är tacksam över att hans vänner frågat om han vill följa med på en expedition till Ama Dablam, ett 6800 meter högt berg i Nepal.
- Jag ska följa med till baslägret, på 4500 meters höjd. Så långt vet jag att jag ska. Det är möjligt att jag kommer längre. Det vore skojigt, men det är inget krav.

Till sommaren har han tänkt ägna sig åt att sportklättra. Att han är alpinist, eller traditionalist, innebär inte att han tar avstånd från sportklättringen. Men sådana motsättningar finns i klättervärlden, och det tycker Rafael är trist.
- Traditionalisterna har inte förstått varför det är roligt att sportklättra. Sportklättrarna har inte förstått vilket värde det ligger i att stå mitt i naturen, framför en vägg som det inte är förberett att klättra i.
För att klättringen ska kunna utvecklas krävs ett samarbete mellan de två grenarna, menar han, och nämner Västsverige som föredömligt exempel.
- Här har vi mycket skickliga traditionalister och mycket skickliga sportklättrare, och tack vare att båda sidor inser att den andra sidan är skicklig så finns det en ömsesidig respekt.
­ Bland dagens tolv-trettonåringar finns det många som utvecklar sig otroligt bra, och som kommer att bli fan så mycket bättre än vad våra tjugo-trettioåringar är i dag. Om tio år kommer vi att ha utvecklat klättringen mycket kraftigt. Träningssätten som sportklättringen har medfört innebär också att traditionalisterna, rent av Himalayaklättrarna, på sikt kommer att bli mycket duktigare.