Var kan man klättra i Sverige? Om man slår upp Sverige i uppslagsboken Encyclopaedia of Mountaineering av Walt Unsworth kan man läsa följande: "Sweden, climbing in. Kebnekaise (2 117 m) in Arctic Sweden is the highest summit, glaciated, but easy to climb and of little interest. In summer, the whole area is heavily infested with midges" ("Sverige, klättring i. Kebnekaise (2 117 m) i arktiska Sverige är den högsta toppen, glaciärtäckt, men lätt att bestiga och av ringa intresse. På sommaren är hela området svårt hemsökt av myggor"). Så illa är det faktiskt inte. Visserligen är vi i Sverige inte lika välförsedda med klätterbara berg som vårt västra grannland Norge, men här finns ändå ganska goda möjligheter till klättring. Även om vi undantar fjällvärlden finns klätterbara klippor med några undantag i stort sett över hela landet. De flesta av dessa finns beskrivna i guideböcker som givits ut privat eller av de lokala klätterklubbarna. En del av dessa förare är nyutgivna, medan andra kan ha ett antal år på nacken. Det brukar gå att få tag i förare i klätterbutiker eller mer specialiserade friluftsbutiker. Information om nyupptäckta klippor och nyturer på de olika klipporna finns också att få i Svenska Klätterförbundets medlemstidning Bergsport. Här finns inte utrymme att inventera varenda klätterklippa, utan vi får nöja oss med en översikt över de mer klassiska klipporna och klippor av större betydelse. På de allra flesta klippor i Sverige försiggår klättringen på granit eller gnejs eller någon annan typ av urberg, t ex porfyr, vilket innebär att klippan är slitstark. Det är mycket sällsynt att grepp eller steg är slitna och polerade, även på extremt populära leder. På ett fåtal ställen finns dock möjlighet att prova klättring också på någon typ av sedimentär bergart, t ex kalksten eller kvartsit. Vissa av bergen är belagda med tillträdesförbud under vissa tider på året för att skydda häckande fågel. Information om sådana, och andra, begränsningar finns oftast i förarna, men det är vars och ens ansvar att ta reda på vilka regler som gäller för respektive berg innan man börjar klättra där. Sydsverige Södra Sveriges mest klassiska klätterklippa, Kullaberg, är också danska klättrares egentliga hemmaklippa. Det är en urbergsrygg som skjuter ut i Kattegatt, ca 3 mil NV om Helsingborg. Den sammanlagda kuststräckan på Kullaberg är bortemot en mil, och det finns klätterbara klippor längs en stor del av denna sträcka. Klättring finns på både nord- och sydkusten, i huvudsak inom ett naturreservat, och antalet leder överstiger 500. De flesta turer är mellan 15 och 40 meter långa. Leder av svårighet IVVI dominerar, även om de flesta svårighetsgrader finns representerade. Klättringen är ofta välsäkrad med kilar i den sprickrika klippan. Bergarten är en blandning av amfibolit och diabas som oftast ger god friktion. Nordsidan är mer utsatt för frostsprängning på vintern än sydsidan, varför där finns en större risk för lösa block. Även om Kullaberg länge har dominerat som klätterklippa i Sydsverige har andra klippor börjat upptäckas och utvecklas under senare år, framför allt runt Hässleholm, Karlskrona och i Halmstadstrakten. Västkusten Klätterklipporna i Göteborg ligger i huvudsak samlade i det s k Utby-Fjällbo området, med en del andra klippor som bl a Gärdsås och Lexby i närheten. Klipporna varierar i höjd från 10 till 50 meter och är av en grov porfyrisk granitgnejs, vilket i praktiken innebär att berget i huvudsak är fast, mycket knottrigt och har bra friktion. Föraren över Göteborgsklipporna beskriver hundratals leder. Sprickor och diedrar dominerar, även om en hel del borrbultssäkrade väggturer gjorts på senare år. Sprickturerna är oftast mycket välsäkrade om man orkar lägga kilar. De flesta lederna känns mycket branta för klättrare från andra områden som är vana vid beskedligare lutning. Bohuslän är kanske Sveriges klätterparadis nummer ett. Klipporna ligger tämligen samlade i ett relativt begränsat område norr om Lysekil och Smögen, väster om Munkedal. Klättringen här tog fart på allvar under senare delen av 80-talet, men även om antalet leder i Bohuslän numera kan räknas i hundratal finns fortfarande en enorm potential för nyturer både på de etablerade bergen och på nyupptäckta klippor. Bergarten är i allmänhet granit av mycket hög kvalitet. Sprickklättringen dominerar, men man hittar också annan typ av klättring. Här finns allt från fingersprickor till kaminer och från överhäng till svaklättring. Enstaka borrbultsturer finns, men överlag är lederna i Bohuslän traditionellt säkrade, dvs kilsäkringar dominerar. I och med att de flesta klipporna också är rätt branta är lederna genomgående av medelhög till hög svårighetsgrad. Man bör behärska klättring av minst grad 5+ för att inte urvalet av möjliga leder ska bli alltför begränsat. Leder finns från några meters längd upp till ett par, tre replängder. Det är svårt att ur denna myriad med klippor välja ut några som mer värda att nämna än andra. Några klippor av betydelse är i alla fall Hallinden, Vettekullen, Välseröd, Brappersberget vid Lyse kyrka, Häller, Buråsen, Vinternberget samt de mer nyupptäckta Skälefjället och Skyggeberget vid Härnäs. Dessutom finns t ex Möhättan, berömt för sina fina svaturer, och området kring Smögen, där det finns en hel del kortare leder och boulders. Östra Sydsverige Gotland hör väl inte till ett av våra främsta klätterlandskap, men där finns ändå några klättermöjligheter. Det är ett av de få ställen i Sverige där man kan klättra på kalksten, inte kanske så mycket på raukarna eller de lösa kustklipporna, som på mindre väggar inne på ön. I Småland finns mängder med klätterklippor. Här har klättring bedrivits sedan 40-talet och fortfarande upptäcks nya klippor snart sagt varje år. Längden och karaktären på lederna, liksom säkringsetiken, dvs hur borrbultar används, varierar från klippa till klippa. De mest utvecklade klipporna finns i trakten kring Västervik och upp i Uknadalen mot Åtvidaberg samt längs sträckan Linköping–Kisa–Hultsfred. Man hittar dock en del klättring även i t ex Jönköpingstrakten och kring Värnamo. På Östgötaslätten finns inte mycket att hämta för klättraren, men i Norrköpingstrakten, i södra Kolmården, finns mängder av berg. De mest utvecklade är klipporna vid Ågelsjön i Åby. Här finns knappa hundratalet leder av mycket omväxlande karaktär i längder från något fåtal till 35 meter. Mälardalen och Storstockholm Den populäraste klippan i Södermanland, utanför Storstockholm, är Simonsberget oftast kallat Tunaberg, utanför Nyköping. Klippan är några hundra meter bred och som högst 50 meter. Så långa är dock oftast inte lederna. Överallt på klippan finns hyllor och lederna innehåller sällan avsnitt med ihållande klättring som är längre än 10–20 meter. Sprickor och diedrar dominerar, men här finns även vägg- och svaklättring. Lederna är i allmänhet välsäkrade med kilar på granit av hög klass. I trakten kring huvudstaden finns hundratals mer eller mindre utvecklade klätterklippor och det sammanlagda antalet leder uppgår till en bra bit över tusentalet. De flesta klipporna hittar man söder om Stockholm. En av de populäraste klipporna är det s k Vårdberget i Fituna. Där finns ett 50-tal korta leder och på helgerna trängs topprepsklättrarna där. Just av den anledningen är dess popularitet lite svår att förstå, speciellt med tanke på närheten till Grönbrinksberget, ett av Stockholms allra finaste berg. På Grönbrink finns ett 30-tal leder i behaglig lutning, som oftast följer vackra, kilsäkrade spricklinjer. I trakten finns dessutom ett antal andra berg, som vart och ett inte har så många leder, men som sammantaget har en hel del att erbjuda. Utanför Huddinge, inte långt från Vårby, finns ett antal klippor som är mycket populära, inte minst för att de är så lättåtkomliga med kommunala färdmedel. Den i särklass mest populära klippan är Häggsta, där klättring har bedrivits sedan 30-talet. I Häggsta finns över 100 leder av de flesta svårighetsgrader, ofta säkrade med en blandning av kilar och fasta säkringar, på relativt kompakt klippa. Inte långt från Häggsta ligger Korpberget, som genom att det stupar rakt ner i sjön bjuder på klättring av en lite egen karaktär. En halvmil söderut, vid Tullingesjöns strand, ligger Örnberget. Det är ett veritabelt utomhusgym med i stort sett uteslutande borrbultssäkrade, överhängande eller mycket överhängande leder. Tyresöområdet, ca 2 mil sydost om Stockholm har många klippor av skiftande karaktär. Många av lederna här är av ganska hög svårighetsgrad, varför det inte är något typiskt nybörjarområde, men även för nybörjaren finns en hel del fina leder. Klippor värda att nämna här är: Klövberget, Gritstoneberget, Träskbergen, Dödskalleberget och klipporna på Dyviksudde. Vid ett par av klipporna på Tyresö, liksom på bl a Grönbrinksberget och Örnberget, har kontroverser uppstått med grannar och sommarstugeägare. Det kan därför vara på sin plats att kontrollera läget med Stockholms Klätterklubb för att höra vilka regler som gäller innan man besöker ett berg man inte känner till förhållandena kring. I områdena kring Nacka/Värmdö öster om Stockholm finns ett antal små, men fina klippor. En av de större klipporna, och kanske den som är av störst betydelse i området, är Klosterberget i Skevik. På den branta klippan där finns flera av Stockholms både finaste och svåraste klätterturer. Norr om Stockholm finns mindre att välja på för den klättersugne, men helt fritt från klippor är där inte. Runsa, utanför Upplands Väsby, är en 25 meter hög, vackert belägen klippa med ett 20-tal leder på mycket fin granit. En annan klippa norr om staden är Gåseborg utanför Jakobsberg, även den en liten men vackert belägen klippa. Mellansverige Ett par mil norr om Örebro ligger Rosendal, som är vattenhålet för Närkeslättens klättrare. Där finns ett hundratal leder av upp till 20 meters höjd på bra klippa. En av attraktionerna med området är de många fina boulders som finns där. Bor man på Uppsalaslätten är det inte vidare välbeställt med klippor. Det finns dock en del mindre klippor inom någon mils radie, Ålandsklipporna, Dalkarlskärret och Predikstolen. Det intressantaste alternativet för Uppsalaklättrarna är fortfarande under utveckling. Det är ett gammalt gruvhål, ett dagbrott, i Dannemora, 40 minuters bilresa norr om staden. Hålet är 80 meter djupt och här kommer säkert med tiden att finnas en hel del moderna borrbultssäkrade leder. Klättringen här kommer att vara begränsad till dem som visat upp att de har en viss kompetensnivå. Den klippa i Dalarna som utan tvivel är av störst betydelse är Bispbergsklack utanför Säter. Bispberg är unikt för hela Mellansverige och har kvaliteter som gör att få andra berg i landet är jämförbara. Här finns ett stort antal leder i de lättare och medelsvåra graderna, 3–6, och det är egentligen bara de svåraste lederna som saknas. Bispberg är en 60–80 meter hög granitklippa som är några hundra meter bred. Både vägg- och sprickklättring, liksom svaklättring, finns representerad och de flesta turerna säkras med en blandning av kilar och fasta säkringar. Lutningen är i allmänhet inte så hög, 70–80 grader, och det är kanske främsta orsaken till att här inte finns några extremt svåra leder. Det som gör Bispberg så unikt är att det är en av de få klippor i landet där nybörjare och medelgoda klättrare kan bygga upp sin rutin på standplatsväxling, snabbhet och annat som krävs på längre turer med många replängder. Här kan man samla erfarenhet inför klättring i stora berg. I skrivande stund är Bispbergs framtid som klätterklippa något osäker. Området ska göras till naturreservat och även om klättring sannolikt kommer att få bedrivas inom reservatet är det inte klart under vilka former det blir tillåtet. I västra Dalarna finns flera stora klippor. Den mest kända är det pampiga Hyckjeberget. Det är ett stort berg, 120 meter högt och flera hundra meter brett. Klättringen är övervägande brant, 75 grader till lodrätt, och krävande. Lederna är ihållande och exponerade, ofta med hängande standplatser. En del av de moderna turerna är utrustade med borrbultar, men för de flesta leder krävs att man är kompetent på att lägga kilar. Stora delar av berget ligger inom ett naturreservat, och där tillåts klättring inte alls för närvarande tyvärr. Södra Norrland Runt om i Hälsingeskogarna finns ett flertal klippor, och fler väntar säkerligen på att upptäckas. Egentligen finns dock bara en klippa av mer än regional betydelse, Mörkberget, som ligger utanför Järvsö. Här finns ett 60-tal leder, de flesta av 10–30 meters längd. Tonvikten ligger på svårigheter i intervallet 5+ till 6-. Vid kusten, ett par mil från Sundsvall ligger Brattberget, även känt som Nyhamnsberget eller Essvik bland Sundsvallsklättrarna. På den 300 meter breda och upp till 50 meter höga klippan finns några tiotal leder av tämligen hög svårighetsgrad och kvalitet. I Sundsvallstrakten borde finnas en hel del möjligheter till klättring på andra berg också, framför allt längs Ljungans dalgång. Men det är ett ungt klätterområde och de lokala klättrarna relativt få. Norra Norrland Jämtland är kanske tillsammans med Bohuslän, Småland och Dalarna ett av Sveriges främsta klätterlandskap. Här finns mängder med berg, fler än vad det faktiskt klättras aktivt på. Den mest betydelsefulla klippan i Jämtland är Stuguberget, ett pampigt berg med något hundratal leder i alla svårighetsgrader. Berget har flera väggar och den klätterbara höjden varierar från ca 10 till100 meter. Klipporna består delvis av olika bergarter, vilket bidrar till den mycket omväxlande och roliga klättringen där. Östersundsborna har dock klättring på närmare håll än så. Frösöberget med 50-talet leder ligger praktiskt taget inne i staden och man behöver inte åka långt för att ta sig till ytterligare ett antal klippor. I Jämtland finns också den sydligaste fjällklättringen i Sverige. I Sylarna finns ett antal riktigt alpina leder, liksom i Helags och på ett par andra ställen. Det första berget av betydelse man träffar på efter kusten norr om Sundsvall är det pampiga Rösåsberget utanför Örnsköldsvik. Väggen är något hundratal meter bred och 100–120 meter högt och det finns några dussin leder, långa och varierade. Klättringen här kräver kompetens. Det hör till undantagen att lederna rensats i anslutning till förstabestigningen, utan de är ofta i varierande skick beroende på hur populära de är. Här finns även en del lös sten, varför hjälm är motiverad, särskilt då andra klättrare är på berget. En och annan fast bult finns, men mestadels får man lägga egna säkringar, både på standplatser och mellansäkringar, vilket ytterligare bidrar till att skapa en känsla av stort berg. Blåberget 9 mil väster om Umeå har på senare år kommit att bli Umeklättrarnas hemmaklippa, men faktum är att det kan beskrivas som en klippa av nationell betydelse. Där finns, ännu så länge, ett 30-tal leder av upp till 60 meters längd på det närmare 300 meter breda berget. Längre norrut hittar vi bl a Dödlarsberget, 8 mil från Luleå, ett tämligen stort berg även det, med leder upp till två replängder. För en som är bosatt i södra delen av landet är dock kanske främsta lockelsen med övre Norrland den alpina klättringen i Kebnekaise. För den som har någon säsong på hemmaklipporna bakom sig och vill ha en introduktion i klättring i mer alpin miljö är ofta "Keb" det naturliga resmålet, men även för den mer drivne alpinisten finns lockelser. Grannar För svenska klättrare krävs egentligen inga långväga resor för att få tillgång till stora klippor och alpina miljöer. Det räcker med att resa till Norge. Där finns alla sorters klättring, från klipporna runt Oslo i söder till Lofoten i norr. Där hittar man allt, från big-walls, inte bara i Romsdalen, till alpin klättring i t ex Hurrungane och Lyngen och frusna vattenfall av världsklass vintertid. Man kan lugnt påstå att det bara är det tidvis opålitliga vädret som gör att Norge inte är världens allra bästa klätterland. Vissa norska områden är mycket väldokumenterade med förare, medan det i andra områden praktiskt taget helt saknas varje form av guide. Den som vill prova något ovanligare nordiskt klätterområde kan resa till Finland, där det faktiskt finns ett fåtal klippor. Den kanske bästa klättringen på finsk mark hittar man på Åland, men där finns plats för upptäckter. Mycket lite är gjort och förare saknas helt. Det finns, tro det eller ej, klättring på danskt territorium också. På Bornholm finns kustklippor av granit och gnejs med varierande kvalitet. |